Vi behöver tänka lite längre än näsan räcker
Rubrikerna i media är just nu stentuffa. ”Nedgången i svensk ekonomi blir både bredare och snabbare än under finanskrisen”, säger exempelvis Swedbank i sin konjunkturprognos, där Sveriges BNP väntas minska med 4,2 procent under 2020. I korthet har coronakrisen fått världsekonomin i fritt fall. Den svenska arbetslösheten beräknas bli upp emot 10 procent till sommaren, trots att de finanspolitiska stimulanserna helt saknar motstycke.
Ekonomiska kriser lär emellertid ha existerat i minst 2,000 år. Frågan är vad vi lärt oss på vägen. Ganska lite verkar det som: ”Hur mycket vi än upprörs över de senaste årens bolånekris, finanskris, Greklandskris och eurokris så är nästan ingenting nytt i ett historiskt perspektiv”, menade exempelvis Erik Bergin i Svenska Dagbladet redan 2017. Han menar att en röd tråd genom kriserna är att alltför få sett dem komma. Och att de som faktiskt såg, inte förmådde, ville eller kunde göra något åt saken.
Så sent som 2018 oroade sig bara 18 respektive 14 procent av den svenska befolkningen för en ekonomisk kris eller arbetslöshet. Hela 50 procent oroade sig emellertid för miljöförstöringen och klimatförändringar, medan ungefär lika många, 49 procent, oroade sig för terrorism. Sjukvården sågs parallellt med immigration/integration som våra viktigaste samhällsproblem. Oro för en förestående pandemi fanns emellertid inte ens med på kartan i SOM Instutitets årliga undersökning.
Den ekonomiska kris som nu tornar upp är emellertid skapad av våra åtgärder för att begränsa coronaviruset – som rekordsnabbt vuxit till en världsomspännande pandemi. Samhällen har på kort tid stängts ner för att skydda svaga grupper och 1/5 av jordens befolkning lär just nu befinna sig i isolering. I skrivandets stund är över 420,000 människor smittade och 19,000 har dött av viruset globalt sett. Trots det verkar alla kurvor fortfarande visa på en fortsatt exponentiell tillväxt av viruset. Budskapet som basuneras ut är vikten av social distansering – dvs att hålla fysiskt avstånd till andra människor för att hindra viruset från att spridas så snabbt. Allt för att här och nu minska belastningen på sjukvården och ännu fler döda på grund av en överbelastad vårdapparat. Synnerligen klokt för att spara liv, men katastrofalt för ekonomin. Och mitt i denna röra kräver näringslivsrepresentanter nu besked om när eländet tar slut och vi alla kan återgå till det normala. Problemet är att ingen faktiskt vet. De verktyg vi har för t ex scenarioplanering räcker helt enkelt inte till för att ge ett bra svar på frågan. Vi upplever därför just nu en rekordsnabb inbromsning i ekonomin, orsakat av den osäkerhet och det kaos som uppstått och pådrivet av tjänstesektorn som drabbats hårt av människors rädsla och minskade rörelsefrihet. Hotell och restaurangbranschen pratar exempelvis om fullständigt katastrofläge.
Något som bekymrar är också att vi i tider av ekonomisk kris riskerar att prioritera ner klimat- och miljöfrågor. Trots att klimat- och miljöfrågor faktiskt ses som ett STÖRRE hot för mänskligheten än pandemier. Åtminstone om man ska tro på World Economic Forum, som varje år ger ut The Global Risks Report. Klimat- och miljöförändringar sker emellertid inte lika snabbt som en pandemi, utan kryper snarare fram, sakta men säkert. På samma sätt som en levande groda långsamt kokas till döds i takt med att vattnet värms upp på spisen. En grad i taget. Så även om akut krishantering alltid måste gå före mer långsiktiga insatser behöver vi denna gången tänka lite längre än näsan räcker. Inte bara för ekonomins skull, utan för hela planeten.
About the author
Elisabet Lagerstedt
Elisabet Lagerstedt is the founder and director of Future Navigators. As a trusted advisor, consultant, and Executive Coach, she helps business leaders navigate beyond business as usual to build Better Business and co-create a better future - through insight, strategy, innovation, and transformation. Elisabet is also the author of Better Business, Better Future (2022) and Navigera in i Framtiden (2018).